Att vara i ständig rörelse – men inte längre veta vad som faktiskt driver
Är det inte märkligt ändå, hur livet förändras och vad som känns meningsfullt under åren? Och att verkligen våga inse att man inte har samma värderingar som när man inledde sin yrkesbana en gång i tiden. Eller för egen del, när företaget drogs igång och de drivkrafter som fanns då jämfört med nu inte är desamma. Eller när perfekta tjänster som anställd ändå efter ett tag kändes som totalt fel… Det har legat ett slags pyrande odefinierbart missnöje, som inte ens har gått att sätta ord på. Trots trevliga medarbetare, chefer och klienter. Bara en känsla som det inte har gått att sätta tänderna i. Att jobba effektivt i de olika rollerna slutade kännas meningsfullt, men det gick inte att säga varför, det gick inte ens att prata om det eftersom det bara var en subtil känsla. Det var bara att vara duktig flicka och prestera det som förväntades.
Åren gick och jag samlade på mig den ena utbildningen efter den andra, med en fil kand, certifieringar och utmärkelser, förtroendeuppdrag och ledande positioner. Och det mesta har så klart varit mycket givande och roligt och jag tror ändå att jag har gjort skillnad. Många fina resultat, men glädjen som kom med det varade dock bara i några timmar. Och det kändes som att jag aldrig var nöjd. Känner du igen dig?
Så när tappade resultatet kontakt med min inre kompass? Min innersta riktning? Har inte en aning, för jag hade noll koll på vad det egentligen var som fyllde hjärtat med mening, där jag fick känna äkta glädje av att prestera utifrån mina egna villkor. Det var ändå i mötet med andra människor som jag kände glädje och där utveckling och transformation skedde. Små stunder av eufori där jag fick känslan av att ”det här uppdraget är ju inte så dumt ändå”, ända tills det inte kändes så längre. Mötena var ju kortvariga tills jag återigen satt med strategier, tidrapporter, planering, resultat, redovisningar ihop med andras förväntningar på mig. Så som det brukar, och kanske ska vara, när man har en anställning och även när man driver företag.
Under senare år har jag verkligen rannsakat mig själv och funderat på vad det är som egentligen hände – eller inte hände. Det som utifrån ser ut som framgång och glädje var bara yta och inte det genuina liv som jag ville leva. Var jag deprimerad? Nä, det var jag inte. Jag gick till och med till läkaren för att be om hjälp, och fick en dos piller med mig hem och hoppades att jag skulle må bättre. Men så var det inte. Behövde jag kanske en kurs till inom personlig utveckling? Näää, jag har nog nästan det mesta man kan lära sig inom det ämnet.
Men om det nu var mötena med andra människor som var det som fyllde min känsla av mening, varför skapade jag inte mer av det då? Så fort jag närmade mig frågan till mig själv efter ytterligare en inspirationsföreläsning, lyckades jag ändå stoppa mig själv av någon konstigt anledning som jag inte kunde definiera. Till slut fick jag bara nog av min konstanta känsla av misslyckande och började på allvar applicera det jag hade läst, lyssnat på, fått certifieringar och betyg i, under åren. Jag började gräva i mitt undermedvetna och lärde mig att programmera om mig själv till att känna mig värdig den person jag ville vara. Jag behövde bara komma på vem det var först. Det visade sig att jag hade ett gäng rädslor med mig, flera som jag hade med mig sen barndomen och som hängde i och visade sig på andra sätt i vuxen ålder. Rädsla för att lyckas, rädsla för att misslyckas, att synas, rädsla för vad andra ska tycka, att inte duga… you name it…
Mitt ”medvetna jag” var den som gärna kastade sig ut på nya utmaningar; sa upp mig från fasta anställningar flera gånger, sa aldrig nej till att leda eller föreläsa, även om det kändes fruktansvärt fel när den initiala känslan av glädje och tacksamhet hade lagt sig och aktiviteten som skulle göras började närma sig. Mitt undermedvetna tyckte att detta var ett väldigt dumt beslut jag tog när jag sa ja från början. Men, se det går att ändra på. Det går att skapa det liv som du vill ha, utan att du stoppar dig själv utan att ens veta vad som händer eller vad det är som stoppar dig.
Så min fråga till dig är: Känner du den där viskningen som säger att nåt inte stämmer så som det ser ut i din yrkesroll idag? Vem är du idag som ledare eller anställd som kanske skulle vilja starta företag istället? Eller om du egentligen trivs i din roll som företagare/ledare, men som ändå känner att det är något som skaver…
Om du känner att du står där – i en roll, ett jobb eller ett företag som du kanske har växt ifrån…
Vet att du inte är ensam. Jag har varit där.
Vill du utforska din riktning med mig? Kommentera, dela med dig – eller boka ett samtal. 💬
Din inre röst vet redan. Jag hjälper dig att lyssna. 💛
