Det vi inte pratar om när vi pratar om förändring

Förändring. Ett ord som ofta låter kraftfullt, inspirerande och fullt av möjligheter. Men ibland upplever jag även att det känns lite som ett uttjatat ord, där det framställs som att förändring bara är något positivt och självklart. 

Vi pratar om nya mål, om omställning och utveckling.
Vi ritar om organisationsscheman, skapar nya strategier och håller entusiastiska workshops. ”Yes, vi ändrar om lite så blir det nog bra…”

Men det vi sällan pratar om — det som sker under ytan — är hur förändring faktiskt känns.
Hur det kan innebära rädsla, känslor av osäkerhet, förvirring och ibland en nästan fysisk känsla av att förlora fotfästet.
Hur den som igår kände sig självklar i sin roll idag kan känna sig vilsen.
Hur även de starkaste ledarna kan tvivla på sig själva när allt rörs om.

Det vi inte pratar om är identiteten
Hur förändring inte bara handlar om vad vi gör, utan om vem vi blir.

Och just där, i det sköra och kraftfulla utrymmet mellan ”vem jag var” och ”vem jag håller på att bli”, ligger nyckeln till verklig förändringsförmåga, både för individer och organisationer. 

Det är också här coachande ledarskap visar sin verkliga kraft

Ett ledarskap som inte handlar om att driva på förändring med krav och direktiv, utan om att skapa trygghet, ställa kraftfulla frågor och skapa ett utrymme där människor vågar växa in i sin nästa version av sig själva.

Coachande ledare förstår att verkliga resultat kommer när individer får känna sig sedda, hörda och stärkta i sin utveckling, inte bara instruerade att förändras. 🤩

Så vem håller du på att bli i ditt ledarskap? 

Bilden ovan visar en situation för några år sen, då jag trodde att jag visste vem jag var i den stunden. SVT kom och ville intervjua mig för att prata om hur vi hade jobbat med att stärka den lokala handeln, eftersom det hade gått väldigt bra för oss. Jättekul! 🎉Ända tills det inte var kul längre. Mitt i samtalet ändrades typen av frågor och Intervjuaren var inte längre den snälla personen som tidigare, utan verkade hellre vilja hitta något som de kunde anklaga oss för.

Tonläget och kroppsspråket ändrades.  Nästan som om vi hade gjort något fel… Det kändes mycket obehagligt och inget som jag då var van vid då. Jag tänkte inte så mycket mer på det, utan fick istället en mindre chock när reportaget några dagar senare sändes på nationell tv. Jag kommer inte ens ihåg vad själva kritiken var, men jag minns mycket tydligt det obehag jag kände och där jag hade fullständigt noll kontroll över situationen. På tv:n såg jag en debatt om hur den lokala handeln i landet såg ut,  i direktsändning. En diskussion i nyhetsstudion där Svensk Handel var ditbjudna för att diskutera ämnet och som försvarade oss på en fint sätt. Det hela slutade med att vi istället fick väldigt fin kritik efteråt från alla håll o kanter för vad vi hade åstadkommit. Och vad vill jag komma med detta? 

Den personen jag var under den intervjun, var en glad, positiv och intet ont anande om hur ord kan användas för att antingen kritisera eller lyfta personer. Reportern hade i sin roll en specifik uppgift att utföra och jag hade min. Samma händelse, men med helt olika förväntningar på resultatet.

Jag lärde mig något viktigt den dagen – att förändring kan ske på några sekunder. Och vem väljer jag att vara då? Den dagen valde jag att ta åt mig, skämmas, känna rädsla, tvivla på mig själv och allt däremellan. Idag hade jag hanterat det annorlunda, jag hade vetat med hela mitt hjärta att jag var där för att göra gott oavsett vad någon utomstående med en annan agenda hade för avsikt. Det gäller alltså att bestämma sig vem man vill vara, vilken identitet och version av sig själv som man utstrålar och jag önskar att fler ställer sig själv frågan – vem vill jag vara i mitt ledarskap? 

Hur ser du på ditt ledarskap? Hur reagerar du på förändring? Vem vill du vara? 
Tja, det är sånt som jag gärna pratar mer om! Välkommen att höra av dig!